Idag i bilen påväg på lunch med maken bara kom det ur hans mun "Musen, vad är det riktigt med dej? Du har en längre tid varit sådan där... Du är nästan aldrig glad och positiv längre". Frågade vad han menade.. "vadå positiv? jag är väl aldrig det..".
Men rätt har han ju. Jag har varit lite deppig, inåtvänd och saknar drive, osocial i snart 2 år. Jag har väl bara försökt fötränga mitt välmående och tänkt att jag inte orkar ta i tu med det och sedan har det bara blivit där och hänga. Om jag sku börja räkna upp här allt som jag går och grubblar på, allt som är fel i min omgivning och allt som är jobbigt psykiskt, så inte undra på att jag mår dåligt.
Jag har blivit grymt osocial och vill helst av allt bara vara ensam. Vill inte umgås med min man efter jobbet, vill bara vara ensam och sitta framför datorn och vänta på sömnen börjar komma. Vänner träffar jag också ganska sällan...
Jag känner mig väldigt övergiven, o-omtyckt och bortglömmen. Känner press, måste ha förståelse till precis allt, måste acceptera, måste förlåta, måsta göra mina plikter, måste orka. Men varför får jag inget tillbaka? Vad är det som är felet? Jag får lixom inte ut av något.
Det här känns också så onödigt att ens få lite "pusta ut" på en blogg. Jag har ju faktiskt förändrats. Jag vet inte hur man förändrar sin personlighet medvetet... Nu har jag ju förändrats omedvetet... mot någon helt jäkligt skadas person.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti